Trafiken är helt klart det svåraste att hantera, dels för P som kör och helst ska ta oss fram utan att råka ha ihjäl någon av alla galna motorcyklister eller överlastade bajajis (små trehjuliga asiatiska taxi) och dels för att det påverkar hela vardagen och livet genom att det tar så fruktansvärt lång tid att ta sig någonstans. Att åka till farmor och farfar som bor 11 km från oss tar ca 2 timmar. Jag känner mig handikappad då det är krångligt att ta sig nånstans på egen hand. Jag handlar sällan själv, på marknaden eller gatubutikerna i närheten blir priserna mycket högre för en mzungu och för att åka till stormarknad behövs bil. Jag har svårt att ta en längre promenad, på dagarna är det för varmt och på kvällarna för farligt. Barnen kan inte heller röra sig fritt runt omkring här pga trafiken. Det finns inga lekplatser eller öppna bilfria ytor i närheten utan för att leka får man åka till särskilda lekland eller lekplatser med inträde. Vilket kan kännas ganska bisarrt och omständigt, våra ungar skulle ju vara nöjda med typ en gräsmatta med några stockar, pinnar och lite skugga.
Vi bor i en lägenhet på 10e våningen i ett av flera nybyggda överklasshus i Upanga, precis intill Muhimbili. De flesta av grannarna är indier, några är svarta tanzaner och enstaka mzungus. De flesta vita expatriots bor annars i villor innanför flera meter höga murar med elstängsel, taggtråd och krossat glas i Oyster Bay eller Msasani på udden som sticker ut rakt uppåt i Dar. Klasskillnaderna är enorma.
Utsikt över Muhimbili från balkongen - i regn & sol
& på natten
P ägnar sig i veckorna åt att ta sig runt för att göra alla nödvändiga ärenden och samtidigt underhålla ungarna. Förra veckan började de på en förskola men nu är det mitterminslov. Det är en jättebra förskola med schyssta värderingar och ändå ganska blandade barngrupper (på många av de finare förskolorna är det annars uteslutande mzungus och indier). E1 är jättenöjd med förskolan medan E2 som ju inte pratar och förstår engelska tycker det är mer läskigt. När de inte är på förskolan åker de till nåt av de överdådiga, inhägnade och plastiga överklasslekplatserna. Vi väntar ivrigt (men med ganska låga förhoppningar) på att poolen i vårt hus ska fyllas med vatten. Det är inte helt lätt att roa svenska ungar här, som har spring i benen och är vana vid att det finns gräsmattor, parker och lekplatser i varje hörn. Som behöver fin bil med air condition och dvd-spelare för att stå ut med långa bilresor, vilket gör oss till rika och stöldbegärliga mzungus. På kvällarna är de i alla fall lyckliga av att bara hänga med faster M som bor hos oss.
Lekplats
På överklassbarnkalas med inhyrd hoppborg och bollhav i trädgården...
Helgerna spenderar vi hos farmor och farfar. På vardagarna är det för krångligt att ta sig dit pga trafiken.
Eller så åker vi och samlar energi på nåt av lyxbadhotellen längs norra kusten.
'
Jag har sjukt svårt att förhålla mig till att vara rik och vit, att mina barn har det så mycket bättre än majoriteten av alla barn här, att vi åker omkring i en jättebil med AC när folk utanför går omkring i leran utan skor, att ha 80000 Tzshillings i fickan när patienterna inte har råd med med bussen. Samtidigt gör det mig så fruktansvärt frustrerad att inte kunna röra mig fritt var jag vill och hur jag vill. Jag känner mig som en fånge. Och samtidigt som jag emellanåt tänker att jag skulle vilja ge bort mina skor, byta lyxlägenheten mot ett skjul och åka lokalbuss istället för bil, så är jag innerst inne verkligen inte beredd att göra det. På gatan är jag en vit och rik alien bland fattiga människor utan skor. Men på lyxbadhotellen är jag också en vit alien, som leker i poolen med mina barn medan de svarta förnäma överklassmorsorna sitter med sitt guldblingbling och sippar på sina drinkar medan barnflickan tar hand om de överviktiga barnen. Och på sjukhuset är jag en förvirrad mzungudoktor i muminoutfit. Det kommer inte vara 4 enkla månader här. Fast bra och liksom viktiga på nåt vis.
/Sofia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar