Nu har regnsäsongen börjat på allvar. Himlen öppnar sig och liksom häller ut vatten. Och på nätterna blixtrar det så det känns som om någon står med en strålkastare på balkongen och lyser in. Inte en blixt sisådär var femte minut som hemma utan konstant precis hela tiden. I flera timmar. Gatorna är lervälling och här och var är det stora sjöar som sträcker sig över hela vägen så man måste vada igenom för att komma förbi. Igår åkte en cyklist ner i en pöl och försvann så E1 höll på att kasta sig ur bilen för att rädda honom (men han kom upp igen av sig självt) och tjejernas förskola var stängd för att det inte gick att komma fram på vägen dit på grund av översvämning.
Annars har det gått jättebra den här veckan, även E2 har vant sig, trivs nu jättebra på förskolan och kommer hem och sjunger “präis the låård hallelujaaa". De har fått varsin skolväska. Med Hanna Montana såklart.
Jag har även denna veckan varit på Akutmottagningen och utöver det förkovrat mig inom ÖNH då jag vaknade med en ilsken och envis spottsten i vänster parotis för en vecka sedan. Efter intag av tusen miljoner citroner (okej, kanske ungefär 30 stycken då), korrigerad vätskebalans och konsultation av ÖNH-doktor i Sverige via skype är det nu mycket bättre. Nu kan jag till och med se mitt vänstra öra när jag ser mig i spegeln, yay! Snopet, här går man och oroar sig för malaria och så får man…spottsten?!
Veckan på akuten har bjudit på diabetesketoacidos, digitalisintox med bradyarytmi, paracetamolintox med leversvikt och massa massa stroke. Lite som hemma alltså. Förutom att föräldrarna till barnet med leversvikt inte hade råd att hämta ut Acetylcystein (antidot till paracetamol) på apoteket så det blev inget med det.
Varje morgon sker överrapporteringen av patienterna inne på akutrummen inför alla läkarna, ca 15 stycken. Den som handlagt patienten drar hela fallet med anamnes, symtom, statusfynd, labsvar, diffdiagnoser och slutgiltig diagnos, inför patienten och dess anhöriga. Det är helt okej att skratta åt patienternas dumhet. Även när de ligger döende precis bredvid på britsen. Det är också helt okej att slita upp patientens filt och börja undersöka utan förvarning, att hänga inne på akutrummet, dricka kaffe, snacka om vad man ska göra i helgen och skratta medan patienterna ligger och vrider sig i plågor, kippar efter andan eller gråter efter ett HIV-besked. Jag visste väldigt väl att det var så här även innan jag började på Muhimbili men hade nog inte trott att jag skulle ha så svårt att hantera det. Man lär sig minst lika mycket om sig själv som om andra när man gör en sån här grej. Jag trodde jag var väldigt flexibel och osvensk men nää, jag är jättejättejättesvensk! Varje gång jag går till kiosken på sjukhusområdet för att köpa vatten ställer jag mig snällt bakom folksamlingen som ska handla och väntar på min tur. Och varje gång går alla andra som rakt förbi mig, sträcker fram en sedel och ropar vad de ska ha. Varje gång blir jag lika irriterad och kränkt och går hem och klagar på att folk är så himla arroganta. P skrattar och säger att jag måste släppa min svenska rättvise&stå-i-kö-mentalitet medan jag fnyser och hävdar att det är minsann inte svenskhet, det är allmänt hyfs och sunt förnuft. Och nästa gång gör jag likadant igen.
Häslningar från svenne-banan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar