Regnet fortsätter att ösa ner i obeskrivliga mängder. Förra veckan tillbringade jag på intensiven tillsammans med det svenska gäng från KS som sedan en längre tid har ett utbytesprojekt med anestesin på Muhimbili och även håller på att implementera ett protokoll för övervakning och behandling av sviktande vitala funktioner. Det är inom ramen för detta projekt jag sen ska göra mitt ST-arbete.
IVA består av ett rum med 8 sängar med övervakningsskåp och respiratorer. Det finns tillgång till syrgas, intravenösa vätskor, adrenalin, atropin och dobutamin mm. Arteriella blodgaser kan man analysera på akutens apparat som dock var trasig förra veckan. CVK (central venkateter) finns också om man har råd, en styck kostar ca 100 000 TSh vilket motsvarar ungefär 400 SEK.
Det finns för närvarande 2 (!) anestesiologer i tjänst på MNH som sköter både op och IVA. Patienterna rondas på morgonen en gång om dagen av för närvarande antingen ST-läkare i anestesiologi eller akutläkare från EMD. Även ansvarig läkare från bakavdelningen kommer och rondar, oftast, men sällan samtidigt som anestesiologerna vilket gör kommunikationen kring patienterna bristfällig.
Patienterna den här veckan har varit få vilket är ganska svårt att förstå med tanke på hur många oerhört sjuka patienter som finns på resten av sjukhuset. Det är denna remitterings- och inläggningsprocess på IVA som jag sen ska utforska närmare och skriva om i mitt ST-arbete. Mortaliteten är hög. En patient i min ålder med ett infekterat sår på handen som lett till att hela handen nu bara var en gråsvart sörja kom in med blodförgiftning och fick hjärtstopp på Akuten. De fick faktiskt igång hjärtat och även vid nästa hjärtstopp, men tredje gången gick det inte. Hon hade bara en pvk (perifer venkateter) på halsen där det gick ett dobutamindropp och medan vi försöker hitta ett kärl att sätta en till nål i för att kunna ge vätska noterar jag hur hjärtfrekvensen sjunkit från 130 till 80. Tänker först att det är positivt men väldigt märkligt med tanke på hur sjuk hon är och inte fått någon vätska senaste timmarna. Nästa gång jag tittar till på monitorn är frekvensen 60. Sen går det snabbt neråt och blir till slut asystoli. Anar ljudet av revben som knäcks ett efter ett av de alldeles för snabba hjärtkompressionerna vid det tämligen meningslösa återupplivningsförsöket. Förmodligen hade man behövt amputera eller åtminstone revidera den där handen för att få kontroll över infektionen och ge någon slags chans till överlevnad.
En annan patient ligger där för att en ambitiös amerikansk kirurg opererat bort en stor tumör i tarmen för två veckor sedan, patienten var dålig i andningen postoperativt och kirurgen insisterade att han skulle få IVA-vård. Enligt honom gick han ner till akuten med patienten och vägrade gå därifrån förrän patienten fick en IVA-plats. Så det fick han till slut. Nu ligger han och svälter långsamt ihjäl då tarmen fortfarande läcker och anhöriga inte har råd med varken cvk eller parenteral nutrition (näring i droppform). I sitt stilla sinne kan man undra om den där operationen verkligen gagnade patienten i slutänden.
En liten oerhört näpen och snacksalig pojke, lika gammal som E2, låg där sedan två veckor. Han operererades för hjärtfel i Indien men fick en skada på luftstrupen med bestående andningssvårigheter. Jag är i vanliga fall ganska oblödig, ibland blir jag nästan förvånad över mig själv, att jag inte påverkas emotionellt mer i mitt jobb än jag gör. Men när den här pojken fick sina stridorösa andnödsattacker brände det bakom ögonlocken. Först panikslagen och ångestfylld över att inte få luft, sen allt mer svag och lealös. Ett liten påse som långsamt sjönk ihop på sängen kippandes efter andan, viskandes mama, mama. ÖNH-konsulten och thorax-konsulten dividerade i veckan om på vilken nivå luftvägshindret satt, dvs vems ansvar det var att åtgärda det, men nådde ingen konklusion och ingen åtgärd blev av. Imorse när jag kom fick jag veta att pojken dog i lördags. Han hade fått totalt andningsstopp och det gick inte att komma förbi stämbanden när man försökte intubera. Anestesiologen och sjuksköterskorna fick skramla till föräldrarna som inte ens hade pengar till bussen hem. Gissningsvis hade de lagt alla sina och släktens pengar på operationen i Indien, den måste kostat massor.
Jag funderar väldigt mycket kring kulturen på sjukhuset. Och diskuterar med P och andra. Det behövs. Det är så oerhört lätt att fastna i sin kulturella och språkliga frustrationsbubbla. Enklast är förstås att stanna i bubblan utan att försöka förstå. Men det leder ju ingenvart. Mycket av frustrationen handlar om att den dysfunktionella sjukvården så tydligt inte bara beror på resursbrist utan också om ett bristande engagemang och bristfälligt utnyttjande av resurser. Kompetensen hos många läkare är oerhört hög men patienterna dör som flugor. Det finns nog inga enkla svar på varför det är som det är men det jag ändå tycker mig kunna se är en komplex bild av självbevarelsedrift, korruption och uppgivenhet. Man kan bara spekulera i hur det påverkar ens engagemang och läkar-/sjuksköterskeetik att inte få lön i tid, att vara groteskt underbetald och ibland bara få halva sin redan låga lön. Tre veckor för sent. Utan vettig förklaring. Att lidande och unga människors död är en del av ens vardag, både privat och på arbetet. Att ha utbildning men inte verktyg att kunna rädda sina patienter. Som en av läkarna sa idag "My hands are tied. And then they tell me to work. With what?" Att se barn plågas och dö dagligen för att föräldrarna inte har råd att betala deras mediciner. Att muta och tjata sig fram för att se till att ens egna anhöriga ska få rätt vård. För två år sedan fick läkarna i Tanzania nog och startade en strejk med krav på högre lön, bättre arbetsvillkor och mer resurser till sjukvården. Den slutade med att massor med läkare avskedades och läkarfackets ordförande tillika strejkledaren kidnappades, torterades och misshandlades svårt. Ingen har dömts för misshandeln.
Jag funderar på om den starka hierarkin och auktoritära uppfostran leder till en slags passivitet?! Initiativförmåga, kreativitet och självständighet är inget som premieras hos barn. Barn måste vara lydiga och följsamma för att klara sig i vardagen. Det är för farligt att vara nyfiken, kreativ och framåt. Man kan bränna sig på elden, ramla ner från trädet, bli biten av ormen eller bli påkörd om man är för nyfiken. Och den dagliga kampen i vardagen för att skaffa inkomst, ta sig fram i trafiken, i sjukvården, i regnet, i vad man än tar sig för resulterar i en liksom accepterande attityd som självbevarelsedrift. Man kan ju inte gå omkring och vara frustrerad hela tiden. Det är det sistnämnda som jag har svårast att förstå. Jag förstår inte varför det inte blir revolt och uppror. Jag blir så ARG på de ickefungerande vägarna, den dysfunktionella sjukvården, elen som kommer och går, samtidigt som de politiska ledarna vältrar sig i rikedom. Jag vill skrika och slåss. Men så är jag ju ett bortskämt, obstinat mzungu-ensambarn. Lättkränkt dessutom.
I övrigt, när vi inte är frustrerade, har vi det utmärkt. Jag har börjat med dagliga swahililektioner och tjejerna stormtrivs på förskolan, det bubblar engelska ur E1 och E2 räknar till tio på både engelska och swahili. De senaste helgerna har E1 bott hos farmor och farfar och vill inte komma hem till oss igen. P tampas med sin transkulturella förvirring, propagerar feminism för släkten så de tappar hakan och äter get i mängder. Förra veckan fick han förfrågan om att dj:a på ett uteställe i stan och i gengäld fick jag gå på konsert med Mafikizolo den här helgen, ett sydafrikanskt band som jag lyssnat på sen jag var i Sydafrika för tio år sen. Det var så sjukt roligt att se dem live. Dansade, drack savanna, fick flashbacks från Durban & kände mig alldeles ung. Blev jättesnopen när jag kom hem, hittade två ungar i sängen och kom på att jag är en 35-årig tvåbarnsmorsa. Med tinnitus. (Sen kom jag på att jag är grymt glad för det. Älskade ungar, bråka och skrik så mycket ni vill, bara ni lever.) (Men tinnitusen kan jag vara utan.)
Usiko mwema
/Sofia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar