Mwaisela

Första veckan på Muhimbili har både varit intressant, sorglig och frustrerande och på flera olika sätt. Muhimbili National Hospital är ett national referral hospital och University teaching hospital med ca 900 sängplatser och är alltså sjukhuset som jag ska hänga på de närmaste fyra månaderna, först för auskultation eller vad man ska kalla det, på medicinkliniken, och sen för att göra mitt ST-forskningsarbete. 

Efter en ganska omständlig registreringsprocess hos diverse olika chefer, professorer och administratörer började jag på infektionsavdelningen för kvinnor på Internmedicinkliniken - Mwaisela. En hel del energi har gått åt att förstå alla olika för mig nya begrepp, förkortningar och läkemedelsnamn men också åt att hela tiden ta för sig, få vara delaktig samt minimera mängden kulturella misstag (som jag tanklöst tenderar att göra hela tiden, P bara skakar på huvudet när jag kommer hem och berättar saker som jag sagt och gjort). Jag grämer mig att jag inte har P's efternamn på namnskylten då bemötandet hos de flesta blir annorlunda när de får veta att jag är "gift" (sambo går ju inte för sig) med en tanzan vilket gör mig till något annat än bara en ordinär mzungu (viting). Hierarkin är stark och jag har svårt att hitta en plats i den som observerande ST-läkarmzungu. Nu har det börjat lossna lite, dels har de nog börjat vänja sig lite vid mig och dels har jag mer börjat aningens lite förstå hur saker funkar och hur jag ska bete mig.

Infektionsavdelningen delas med Lungmedicin och består av 24 sängplatser i ett stort rum. Sjuksköterskorna har en liten öppen expedition/reception där också det enda handfatet finns. Vattnet i kranen fungerar dock inte utan man får ta vatten ur en hink som tar under. Strax utanför expeditionen finns ett litet skrivbord och två pinnstolar till doktorerna. Patienterna är oerhört sjuka. De flesta är remitterade från andra småsjukhus på landsbygden. Många kommer i sent skede och har ofta varit hos traditional healers innan. 

Den i särklass vanligaste diagnosen är såklart HIV med någon form av följdsjukdom; tuberkulos, cryptococcusmeningit (hjärnhinneinflammation pga svamp), Kaposis sarkom (tumör), cerebral toxoplasmos (hjärninfektion pga parasit), wasting syndrome eller komplikationer av ARV (HIV-behandling), oftast njursvikt (av Tenofovir) eller anemi (blodbrist) (av Zidovudin). Ett blodvärde på 50 är inget ovanligt och resulterar sällan i blodtransfusion. (Normalt är > ca 120) En patient idag som hade hb 35 blev dock ordinerad blodtransfusion. De ARV-kombinationer som används verkar vara i enlighet med WHO's rekommendationer. I första hand använder man AZT som det är bättre tillgång på än ABC om jag förstått rätt. PI's används bara som 2a linjens behandling. För behandling av cryptococcus används högdos Flukonazol och för toxoplasmos Trimsulfa. Standardantibiotika mot de flesta vanliga infektioner är Ceftriaxon. Test för Cryptoccus-antigen i blod finns inte och bara ibland finns ordentliga engångs-nålar för lumbalpunktion (provtagning av ryggmärgsvätska) varpå man oftast måste använda trubbiga gamla steriliserade nålar. Oftast behandlar man på klinisk misstanke utan vidare diagnostik, dvs HIV med låga CD4-celler + konfusion eller medvetandesänkning, vilket utgör en ganska stor andel av patienterna på avdelningen. De allra flesta får helt enkelt både lite Ceftriaxon, Flukonazol och trimsulfa. Eller ordineras i alla fall, vilket inte är samma sak som att läkemedlen faktiskt ges eftersom de ofta är slut. Samma sak gäller provtaging. I veckan tog tex reagenset för CD4testning slut.  

Radiologi ordineras frikostigt, även skiktröntgen och magnetkamera - i de fall patienterna eller deras anhöriga kan betala. Om patienten är vid medvetande eller anhöriga på landsbygden går att nå. I övriga fall finns någon slags socialtjänst som kopplas in. Men processen att få tag i anhöriga som fyller i papper - kontakt med socialtjänsten - beställa röntgen - få tid för röntgen - få svar från röntgen - tar lååång tid. En 25-årig kvinna på avdelningen med HIV (eller "seroconverted" - ett mindre laddat uttryck för HIV-positiv som ofta används) som legat medvetslös med hjärnhinneinflammation i två veckor fick äntligen tid för MR igår men då var kontrasten slut så hon kom tillbaka oröntgad.  Bristen på pengar hos patienterna kan också få andra konsekvenser - igår skramlade vi doktorer ihop till bussresan för att få iväg en kvinna som legat kvar på avdelningen bara för att hon inte har pengar till transporten hem (misstänkt Kaposis sarkom, väntar svar på biopsi).

En hel del internmedicin förekommer också på infektionsavdelningen;  diabetes, kardiomyopatier, lungödem, reumatisk systemsjukdom, hypertensiv encefalopati. CPAP (apparat för hjälpa till med ventilationen som finns på alla svenska sjukhus) finns inte men Furosemid (vätskedrivande) och syrgas räcker rätt långt. En medvetslös kvinna med högt blodsocker låg med kussmaul-andning igår och jag föreslog lite försiktigt en blodgas. Det gick inte att få fram under dagen men ett dropp fick hon i alla fall. Imorse när jag kom var hon död.

Läkarna känns generellt trötta och emellanåt oengagerade och desillusionerade vilket väl är ganska förståeligt när man arbetar utan fungerande verktyg med så sjuka patienter. Och dessutom med undermålig lön. En ST-läkare tjänar ungefär hälften av månadshyran för vår lägenhet. Många har privat mottagning på eftermiddagarna/kvällarna för att dryga ut inkomsten. 

Nu är det i alla fall helg & jag ska pusta ut efter första Muhimbili-veckan, barnen efter första förskoleveckan & P efter en intensiv insats i form av chaufför och barnansvarig. 

/Sofia