Men nu från början. Så som jag uppfattar det (vid relativt ytlig genomläsning av diverse källor på nätet och irl som man säkert kan ha massa invändningar mot om man är mer kunnig så ta det för vad det är).
Det var en gång en otäck Yersinia pestis-basilusk som svepte över Asien och Europa och orsakade den så kallade digerdöden som bestod av tre olika sorters pester; böldpest, lungpest och blodpest. Efter att digerdöden avverkat halva Europas befolkning på 1300-talet med efterföljande jordbrukskris, drevs behovet på av utveckling i Europa. Det ledde senare fram till ett ökat intresse av handel med Östafrika, Mellanöstern och Asien. Av misstag hamnade Columbus i Amerika när han skulle till Indien, råkade ha kål på lokalbefolkningen med sin europeiska bakterieflora och så började imperialismen. Samtidigt drog andra européer för att kolla in Afrika och Sydasien. Eftersom lokalbefolkningen i Amerika till stora delar avlidit i svält, krig och sjukdomar behövdes mer arbetskraft vilken man tog från Västafrika där det fanns gott om folk.
I Afrika hade araberna med hjälp av afrikanska härskare redan bedrivit handel med slavar sedan länge så fenomenet var inte nytt. Så skapades den sk triangelhandeln, där slavar skeppades från Västafrika till bomulls-, socker- och tobaksplantagerna i Amerika, dessa produkter därifrån till Västeuropa som skeppade rom, textilier och pärlor till slavhandlarna i Västafrika.
Sverige deltog också i detta vilket det ganska sällan talas om. 1650 grundades en koloni, Cabo Corso i nuvarande Ghana där fortet Carolusborg (där jag faktiskt varit för 9 år sedan), döpt efter Karl X Gustav, användes för svensk slavhandel. Efter ett par år kapades kolonin av Danmark, därefter tog Nederländare över för att ersättas av Engelsmän.
 |
| Carolusborg |
Under 1800-talet intensifierades exploateringen av Afrika. Industrialismen hade tagit fart i Europa och man behövde både mer råvaror och nya marknader. Därtill pågick ett maktspel mellan länderna i Europa där alla ville ha fler kolonier än grannen. Både bland kolonisatörer och missionärer fanns också en idealistisk övertygelse om deras plikt att sprida civilisation och kristendom. I slutet av 1800-talet ägde ”the scramble for Africa” rum, ett långt gräl mellan de Europeiska imperialistiska länderna som slutade med att de delade upp Afrika mellan sig. (Därav de ganska fyrkantiga, raka landsgränserna, dragna helt utan hänsyn till gamla kulturella eller etniska gränser.) Detta underlättades av den europeiska industrialismen som försåg dem med teknologi. Även kinin som botemedel mot malaria hade upptäckts vilket möjliggjorde deras framfart utan att dö i malaria.
Zanzibar, som numera tillhör Tanzania, var under Portugals styre från 1500-talet till början på 1700-talet när araber från Oman tog över, för att 1890 bli en brittisk koloni. Fastlandet Tanganyika koloniserades först av Tyskland men övertogs av Storbritannien efter förhandlingar under första världskriget. Självständighet utropades 1961. 1965 blev Julius Nyerere, lärare och en av Tanzanias enda två universitetsutbildade invånare, landets första president.
Kolonialismen lämnade Afrika i ett sårbart kaos, vissa länder värre drabbade än andra. Värst var det nog i Kongo där den galne belgiske kungen Leopold hade snott åt sig hela landet själv som sin egna privata lilla koloni. Där roffade han åt sig landets rikedomar medan miljontals kongoleser mördades och stympades.
En del resonerar att kolonialismen lade grunden till dagens korruption och många av krigen i Afrika, genom införda maktstrukturer, hierarkier och exploatering av lokalbefolkningen och deras resurser. Även kalla kriget anses ha påverkat detta då olika länder spelades ut mot varandra när de allierades med antingen väst eller öst.
Fattiga och exploaterade lockades många länder av till synes förmånliga lån med låg ränta från storbanker i västvärlden. Dock gjorde sannolikt endast en bråkdel av pengarna någon nytta för befolkningen, det mesta gick till korrupta ledares privata utländska bankkonton, till krigsföring och gamla låneavbetalningar. På grund av förändringar i USA’s finanspolitik sköt räntorna i taket och råvarupriserna sjönk vilket ledde till den stora skuldkrisen på 80-talet. De fattiga länderna klarade inte att betala. Exempelvis Zambias skuld var dubbelt så stor som dess BNP. Som lösning infördes strukturanpassningsprogram av IMF och Världsbanken, länderna skar ner på den offentliga sektorn och internationella företag konkurrerade ut inhemsk produktion. Och skulderna ökade. Mellan 1971 och 2008 steg de fattiga låntagarländernas skulder från 90 miljoner dollar till 3000 miljarder dollar.
I Tanzania introducerade Nyerere strikt socialism. Motståndare undanröjdes med något oklara metoder, många försvann spårlöst, och genom förstatligande av alla samhällssektorer, ineffektiv byråkrati, höga skatter och felplacerat kapital befästes landets korruption. Trots detta är Nyerere fortfarande väldigt hyllad. Nästan alla här får nåt varmt i blicken när de talar om Nyerere. Sjukvård och utbildning var gratis och ingen tjänade riktigt stora pengar på korruptionen. Och på vissa sätt var han nog klok. För att undvika stamrivalitet såg han till exempel till att några barn från varje stam fick skolgång, till skillnad från i Kenya där missionärerna valde ut en av stammarna och satte deras barn i skolan, vilket anses bidra till den stamrivalitet som finns i landet än idag men som inte har någon motsvarighet i Tanzania.
 |
| Marschen med Mkapa i spetsen (inte med på bild) (men istället massor med fladdermöss) |
Efter Mkapa valdes den nuvarande presidenten, Kikwete, 2005. 3 år senare skakades Tanzania av en av de största korruptionsskandalerna någonsin. Elförsörjningen har alltid varit ett stort problem här och massor med pengar lades på ett projekt som skulle säkra eltillgången. Ett par ministrar gjorde en deal värderad till ofattbara 172,5 miljoner dollar med ett amerikanskt energibolag, Richmond Development Company, som senare visade sig vara helt fiktivt. Ingen el levererades och miljonerna försvann i kostymfickor. Kikwete fick snabbt ommöblera i sin regering och skaffa nya ministrar. Strax mittemot vår lägenhet ligger ett nybyggt tjusigt hyreshus som heter just Richmond. Det sägs vara en av ministrarna bakom skandalen som byggt det! Och alltså döpt det till Richmond. Först försnilla miljoner dollar och sen bygga ett hus döpt efter skandalen, vilken slap in the face mot sitt eget folk!?
En massa fler, mer eller mindre bekräftade, skandalösa rykten florerar också om den nuvarande regeringen men det får jag inte skriva om på nätet för somliga.
Men Tanzania och andra afrikanska länder har inte bara problem med sina inrikes ledare. Fortfarande kontrolleras Afrika strikt av omvärlden, genom handel och ekonomi.
Massiva skuldavskrivningar har gjorts för de allra fattigaste länderna men ändå har många länder inte ens kunnat betala räntan, skulderna har åter stigit till tidigare nivåer och vissa länder är nära ny skuldkris. De ursprungliga lånen är egentligen avbetalda flera gånger om men flera års obetald ränta gör att skulderna ökar igen. Även om man räknar in allt bistånd går det netto mer pengar från låginkomstländer till höginkomstländer än tvärtom. Helt bakvänt ju.
Afrikanska länder utnyttjas fortfarande av omvärlden som råvaruproducenter. Genom handelsregler och tullar som gynnar västvärldens producenter hindras afrikanska producenter att utvecklas och förädla sina produkter. Det blev väldigt tydligt när jag var i Ghana som är en av världens största kakaoproducenter. Ändå fanns det bara mars, snickers och kitkat på hyllorna i butikerna, inga chokladkakor från Ghana. Man exporterar kakao till låga priser och importerar sedan den färdiga dyra chokladen. Att exportera en förädlad produkt som choklad från Ghana skulle generera så höga avgifter att man skulle gå med förlust.
Nu i början på april hölls ett toppmöte mellan EU och Afrikanska länder, ”Investing in people, prosperity and peace”, där man bla diskuterade ett nytt handelsavtal, det sk EPA-avtalet. Tyvärr sannolikt inte ett avtal som kommer gynna utvecklingen av produktion och handel i Afrika utan tvärtom riskerar slå ut inhemsk industri och ytterligare hämma förädling av råvaror genom liberalisering av importen från EU. Förhandlingarna ter sig som ren utpressning, om de Afrikanska länderna inte skriver på höjer EU tullarna på deras exportvaror, om de skriver på kommer de förlora på att den inhemska produktionen konkurreras ut av tullfri import från EU.
Här kan man skriva på ett upprop inför EU-parlamentvalet i maj i år.
Även Sverige har direkt påverkan i Afrika, bland annat via vårt pensionssparande. Förra hösten meddelade AP-fonderna att de sålt sitt innehav i två bolag som gjort sig skyldiga till brott mot internationell rätt i Västsahara som ockuperas av Marocko. Det man inte talade högt om var dock att man behöll det tre gånger större innehavet i oljebolaget Total som också bryter mot folkrätten i Västsahara.
Statliga Vattenfall har också ägnat sig åt en hel del tveksamheter i Afrika. 2012 övergav de plötsligt ett biomassapojekt i Liberia som visade sig olönsamt utan att städa upp efter sig och utan att kompensera bönderna, med stora negativa ekonomiska och miljömässiga följder för lokalbefolkningen. Vattenfall importerar också uran från Namibia och drar nytta av landets svaga inhemska myndighetskontroll. Det radioaktiva avfallet ger stora hälsoproblem hos gruvarbetare och lokalbefolkning men ingen behöver ta ansvar.
Genom Lundin Oils Oljeprojekt i Ogadenprovinsen och Sydsudan samt Lundin Minings gruvprojekt i Kongo Kinshasa jämnas byar med marken, lokalbefolkningen fördrivs från sina boplatser och svenska journalister fängslas när de vill avslöja förhållandena.
Saabs vapenaffärer i Sydafrika utreddes för mutbrott, i Ghana har Sandvik, Atlas Copco, SEB och Exportkreditnämnden varit inblandade i en gruvverksamhet där bolaget dödade minst fem människor och misshandlade de som protesterade mot bolagens konfiskering av mark och miljöförstöring och i Kongo Kinshasa köpte Svenska Mineral Invest bevakningstjänster från soldater som tillhört ett förband misstänkt för etnisk rensning av minoritetsbefolkningar.
Och för att vi vill ha mineraler till mobiltelefoner och diamanter till smycken underhålls krig och våldtäkter i Kongo och Centralafrikanska republiken.
Frågan är dock varför utvecklingen, industrialismen och välfärden tagit ett stort kliv i Asien men inte i subsaharan Afrika. Till exempel Indonesien, Malaysia och Vietnam hade samma ovan nämnda dåliga förutsättningar, de var också kolonialiserade. Ändå har trenden i dessa länder vänt och utvecklingskurvan pekar spikrakt uppåt. Visst har det hänt massor i Afrika sedan avkolonialisationen och blivit bättre på många sätt. Både genom ländernas eget arbete och genom insatser från väst. Länderna har också diversifierats så mycket att det inte går att tala om ett homogent Afrika längre. Antalet väpnade konflikter i minskar. Nästan alla har tillgång till mobiltelefon (1995 hade bara drygt 1% telefon). Milleniemålen går åt rätt håll, barnadödligheten sjunker, fler går i skolan. Samtidigt är Afrika söder om Sahara den region som har längst kvar att nå målen och det kommer knappast ske till 2015 som tänkt. Andelen som lever i extrem fattigdom minskar men det faktiska antalet ökar i Afrika söder om Sahara. Det där slutgiltiga stora rycket som många av de Asiatiska länderna nu gjort, det som behövs för att nå milleniemålen, det saknas ännu.
Hittade ett SIDA-arrangerat seminarium om Afrikas utveckling på ur.se där en holländsk professor menar att han identifierat vändpunkten för de låginkomstländer i Asien där den ekonomiska tillväxten och samhällsutvecklingen tagit fart. Han menar att för att en sån vändpunkt ska ske måste tre förutsättningar finnas samtidigt: makroekonomisk stabilitet, ekonomisk frihet för bönder och småföretagare och ekonomisk satsning på landsbygden. Vilket ännu inte hänt här. Ett antal år efter vändpunkten kommer industrialismen. Även flera andra intressanta föreläsare är med på seminariet, bla Hans Rosling. Länk till föreläsningarna här.
Samtidigt – Afrika är på gång. Många av de Subsahara-afrikanska ländernas ekonomier växer rekordsnabbt just nu, Afrika är hett och alla vill investera. Tanzania är ett av länderna med stark och snabb tillväxt och det internationella intresset märks tydligt då det kryllar av framför allt kineser, indier och sydafrikaner här i Dar. Det är såklart positivt och nödvändigt för landets utveckling men samtidigt kan man i sitt stilla sinne undra om tillväxten kommer nå majoriteten av befolkningen eller bara gynna den lokala eliten och de utländska investerarna. Man skulle önska att det vore möjligt med en ekonomisk tillväxt med samtidigt ansvarsfulla investeringar och en rättvis handel.
Hans Rosling menar dock att vändpunkten bara är en tidsfråga för exempelvis Tanzania. Den positiva utvecklingen är redan där, det är bara det att den börjat så nyligen att den inte blir synlig i statistiken som sträcker sig under lång tid.
Lite intressanta jämförelser från gapminder.org:
Barnadödlighet Tanzania vs Sverige – Tanzanias barnadödlighet är på väg ner och ligger nu på samma nivå som Sverige på 40-talet.
Länk till grafen: www.bit.ly/1sZHypM
Länk till grafen: www.bit.ly/1sZJZZx
Viktigt att bli påmind om det som är positivt när man spenderar sina dagar på Muhimbili, man blir lätt lite dyster. Hoppas Rosling har rätt om framtiden. Vad tror ni?
Over and out.
/ Sofia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar